Mitt foto
När jag var liten valde jag omsorgsfullt ut dem finaste stenarna från grusgången, höll dem i mina händer, skakade dem och frågade: "HUR MÅNGA BARN FÅR JAG NÄR JAG BLIR STOR?" Oskyldigt, barnsligt och obetydande. Då. Men ställer jag mig samma fråga idag som jag gjorde då är den allt annat än oskyldig, barnslig och obetydande. Inte hade jag någon aning om att det kunde bli så att man inte själv får bestämma över hur många barn man ska ha. Inte visste jag att jag ofrivilligt skulle hamna i en situation långt ifrån den barnrika villavägen som jag vuxit upp på. Och inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag skulle vara nära att dö, när jag skulle bli mamma. Detta är min historia om att Leva Vidare Utan Livmoder.

onsdag 28 oktober 2015

Mitt liv lever vidare utan min livmoder.

Mitt liv lever vidare utan min livmoder.

Om bara tio dagar var det fem år sedan som jag förlorade den där reproduktiva kroppsdelen som råkar ha en mycket avgörande roll för den som vill ha biologiskt barn genom en graviditet i sin egen kropp. Det var då jag förlorade min livmoder.

Det var även då jag och min man så förväntansfullt såg fram emot att bli föräldrar. 
Och vi fick världens finaste dotter! Som vi överöser med kärlek! 

Vi hade aldrig kunnat ana vad som väntade då min barnmorska sa att det var dags för oss att åka till BB eftersom att vattnet hade börjat sippra. Än idag känns det overkligt att tänka på att man kan hamna i situationen mellan liv och död, när man går och väntar på att det nya livet ska börja. Livet som familj.

Vi lever livet som familj. Men den ser ju inte riktigt ut som vi hade tänkt oss. Vi, min man och jag, kommer båda från stora familjer med 5 respektive 6 syskon vardera. Har man växt upp i en stor familj är syskon ett förgivettagande. Utan fokus på antalet. Det är principen -syskon- som man tänker som självklar.

I vardagen sker det näst intill dagligen, i varje fall veckovis, att man konfronteras med syskonnormen eller barnantalet på olika sätt. Radio- och tv-reklamer som berör ämnet, bokningar av diverse familjebiljetter/rabatter är som regel 2 vuxna och 2 barn, föräldrar och personal på förskola som slänger ur sig en fråga utan någon tanke på att det kan vara ett känsligt ämne, nya bekantskaper etc. Och det är något vi har lärt oss att leva med.

Nu känns det som att vi kommit in i "fas 2". Nu är det vår dotter som ska lära sig att leva med dessa frågor och normer. Hon är inte ensam om att drömma om ett syskon, det är det många barn som gör även dem som redan har syskon drömmer om fler osv. Men hon blir självklart påverkad av vetskapen om att vi inte kan och har försökt att få ett syskon. 
"Varför har du inget syskon?" Har någon frågat henne på förskolan. Det är tur att hon inte är ensam om att inte ha syskon på förskolan. Att inte känna sig ensam har varit en stor tröst för oss. Jag tror inte att denna frågan känns mycket mer än andra frågor för vår dotter. Men hur som helst blir jag så lycklig och glad när jag hör hennes svar: "Jag har en moster!" 
För mig känns det som ett bevis på att för henne gäller normen "Alla är olika och unika".

När vi satt och skrev önskelista inför den stundande födelsedagen häromdagen blir vår situation extra påtaglig just eftersom att den är ofrivillig. 
- Vad vill du att jag ska skriva på din önskelista?
- Att jag önskar mig en lillasyster.
- Men älskling, du vet ju att mammas mage har gått sönder och att jag inte kan ha någon mer bebis i min mage.
- Ja, men du säger att man kan alltid önska mamma! 

Nu när jag sitter och skriver detta skäms jag lite över att jag inte skrev hennes önskan. För den är oskyldig. Det kanske var egoistiskt av mig att inte skriva det och istället föra över hennes tankar på materiella ting som är det vanliga, inom normen för önskningar på en önskelista. Men det är en sak som jag har lärt mig med denna situationen, att det är faktiskt okej att "välja bort" sådant som påminner och sårar en. Det är i situationer med min dotter som gör mig villrådig. Jag vill inte att hon hamnar i min och min mans situation. Även om hon är en del av den. Men hon ska absolut inte behöva bära den, om du kan förstå hur jag menar..

Nog om det!
Jag hade tänkt egoboosta mig själv lite genom att delge och skriva ett axplock om hur bra jag och min familj är och vad vi har åstadkommit och tagit oss igenom hittills under dessa snart fem åren, trots ett liv -utan min livmoder.

2010-11 Jag överlever förlossningen. Livmodern opereras bort i livsuppehållande syfte. Vi får världens finaste dotter. Min man är fantastisk och finns med vid min sida hela tiden!

2011-05 Vi vill fira livet och passar på att gifta oss samtidigt som vår dotter döps.

2011-06 Min man startar firma tillsammans med ett syskon.

2011-09 Jag börjar arbeta igen, extra som timanställd i butik, för att få ekonomin att fungera.

2012-04 Vi påbörjar en egen sammansatt ivf-behandling med bl.a. hormonsprutor inför surrogatförsök eftersom vi inte kan få all hjälp i Sverige.

2012-09/10 Vi gör vår surrogatresa i utlandet. Som tyvärr slutade med ett negativt resultat.

2013-04 Jag tar ett vikariat och konfronterar min nytillkomna "rädsla" att arbeta med barn. 
 - Kan jag verkligen arbeta med barn när jag själv inte kan få fler barn?

2014-08 Jag återupptar mina studier på heltid och läser dubbel studietakt för kunna börja arbeta HT15.

2015-06 Vi åker på vår första riktiga charterresa. Bara för att vara!

2015-08 Jag börjar arbeta som lärare, jag har tagit min lärarexamen!
 - Jag var halvvägs i utbildningen när vi fick vår dotter

2015-10 Vi har nästan betalat tillbaka hela surrogatlånet, med mål att bli klara innan jul.
           
2015-11 Vår dotter fyller 5 år och jag fyller 30 år. Grattis till oss!


Och livet lever vidare utan livmoder.

Och visst är det som min dotter (och jag säger),  
- Man kan alltid önska.

Nyligen läste jag en artikel om att Sahlgrenska föreslår att livmodertransplantationer ska ingå i vårdutbudet, det är politikerna som ska fatta beslut i frågan. 
http://www.mynewsdesk.com/se/sahlgrenska_universitetssjukhuset_/pressreleases/sahlgrenska-universitetssjukhuset-oeppnar-upp-foer-livmodertransplantationer-1240033
Jag vet inte alls om jag och min man vill hoppa på den karusellen. Men tanken ger en gnista av hopp. För syskonlängtan kommer nog aldrig att ta slut.



Ta hand om er!




onsdag 31 december 2014

God Jul, Gott Nytt År & God fortsättning!

God Jul, Gott Nytt År & God fortsättning!

Den sista delen av året kändes minst sagt som att den gick i raketfart. Födelsedagar, adventsfirande, dansföreställning, lucia, praktik, inlämningsuppgifter, glögg- & pysselkväll och så blev det äntligen julafton. Och JULLOV! Då började tiden sakta in. Efter några dagars ledighet, varsin omgång av förkylningsinfluensa, flera pyjamasdagar och min bok har lästs ut känner jag mig mer än redo att fira in det nya kommande året! 2015!

Visst, det ligger nära minussiffrorna på häftighetsskalan när dagarna går så fort att man knappt känner att man hinner med någonting alls. Men såhär dagarna efter, när jag laddat batterierna en aning känns det ändå rätt bra när man inser att vi fick ihop vardagspusslet även detta år.

Det blir helt enkelt så att man får sortera och prioritera, mer eller mindre medvetet, vilket/vem man har tid att lägga energi på. Och hade jag fått bestämma hade jag lagt all min energi på familjen!!!


Ta hand om er & god fortsättning på det nya året 2015!


fredag 31 oktober 2014

"Unik födsel efter livmodertransplantation"

"Unik födsel efter livmodertransplantation"

Det var en lördagmorgon som min man ropade på mig efter att ha läst nyheten om att en kvinna har fött barn efter livmodertransplantation. Och under dagen fick jag både telefonsamtal, sms och meddelanden på facebook. Från familj och vänner som önskar vårt bästa och undrar när jag får genomgå samma behandling...

Jag vet att det är i all välmening och jag är givetvis tacksam för all denna omtanke! Men liksom jag förklarade för dem, och har förklarat tidigare, så är det inte helt okomplicerat. 
För det första är dessa livmodertransplantationer med graviditeter fortfarande på ett teststadium, och det är alltså långt ifrån en "standard behandling".
För det andra gäller det kvinnor som inte har barn sedan tidigare.
Man behöver dessutom (självklart) en donerad livmoder från någon som inte ska använda den längre, och den ska vara hel. (alltså inte ha genomgått något kejsarsnitt)
Eftersom att detta är den första bebisen som föds med hjälp av livmodertransplantation finns det heller ingen forskning som visar hur bebisen mår eller om den kommer att få några ev. biverkningar i framtiden..

Självklart tycker jag att detta är helt fantastiskt och jag önskar de berörda familjerna all lycka!
Men jag vågar helt enkelt inte hoppas på att detta skulle kunna bli verklighet för mig, och min familj, en dag. Sen vet jag ju själv att det är en enorm påfrestning för kroppen att utsätta sig för en sådan omfattande operation. Jag vet ärligt talat inte om jag skulle vilja utsätta varken min kropp eller min familj (framförallt min man) för det igen...
Men OM dessa försök går så långt att de blir "standard behandling", och det inte kostar allt för mycket, så kanske jag skulle fundera mer på det. Min barnlängtan, eller syskonlängtan, kommer nog aldrig riktigt att försvinna. Och därmed kommer jag nog heller aldrig sluta hoppas. Hoppet är väl det sista som överger människan, eller?! Men trots min  livmoderslösasituation, kan jag aldrig begära att någon ska donera sin livmoder till mig. Det är inget organ jag behöver för att kunna leva. Jag överlevde, och jag är tacksam för att jag har min fina familj och mitt liv i behåll!


Hur som helst vill jag dela med mig av händelse häromdagen då jag blev lyckligt överraskad om att när jag befann mig i en "hjälplös situation" så fanns där andra som ville hjälpa till. Jag och min dotter var och shoppade. Vi gick förbi en "tv-hörna" och självklart ville hon liksom andra barn sitta där och titta på barnfilm. Kycklingmamma som jag är, känner jag alltid lite vemod att lämna min dotter utan uppsikt. Men för att stötta min dotters självförtroende och samtidigt försöka råda bot på detta kycklingsyndrom, fick hon se på film. Jag hann inte gå mer än fyra-fem meter därifrån så jag hörde ett tjut. Jag tänkte; "Inbilla dig inget nu! Andas, ta det lugnt och gå och se vems barn det är. Det är säkert inte ***** som gråter!" (Helst hade jag velat släppa kundvagnen och rusa dit)!

En mamma som hann före mig kom ut från tv-rummet alldeles kritvit i ansiktet och påkallade uppmärksamhet och undrade om det finns någon mamma här? (Nu blev jag ännu mer orolig!) Jag tittar in och ser min dotter ligga med huvudet ned och hon håller sina händer för ansiktet. Jag lyfter upp henne och hon är helt blodig i ansiktet och på händerna! Allt är rött av blod. En blodpöl stor som ett A4 papper finns kvar på platsen där hon låg. Jag förvandlas till en slags superrobot, samtidigt som jag bär på min nerblodade dotter och går ut ur tv-hörnan (förbi alla nyfikna barn och föräldrar som samlats) frågar jag första bästa mamma om hon kan följa efter mig med min kundvagn (där även min handväska ligger) för att uppsöka närmsta toalett! Jag försöker trösta fast jag egentligen är mest angelägen om att lokalisera vart blodet kommer ifrån. Efter många om och men kunde jag konstatera att det "bara" var en stor dos näsblod. Det kändes som att det tog en evighet innan jag fick torkat bort blodet. Och det var just i denna "utsatta" situation som två andra mammor vid olika tillfällen erbjöd sin hjälp. Just när man behöver det. Det fanns inte mycket de kunde göra men att erbjuda sin hjälp, lämna några våtservetter eller att bara finnas nära till hands betydde mycket! 
Har jag bearbetat min kycklingmammaroll? Möjligtvis. Jag har i alla fall sett prov på medmänsklighet och att situationer där ens barn blir utsatta berör de flesta mammahjärtan. När shoppingrundan närmade sig kassorna stötte jag på en av mammorna igen som gav mig beröm för att jag klarat situationen så "coolt"! Det var skönt att höra även om jag kanske inte upplevde mig själv lika cool som hon hade gjort. Stort tack till er som hjälpte till!!!


Om en vecka är det fyra år sedan jag förlorade min livmoder, men vi fick samtidigt vår fantastiska dotter.. När jag tänker tillbaka känns det fortfarande sorgligt, orättvist, ofattbart osv. Men jag måste faktiskt erkänna att det inte gör lika "ont" att tänka tillbaka.. Jag tror det är för att jag blivit bättre på och lärt mig att fokusera på alla fina stunder och den fina familj jag har! Det är inte; "Tiden läker alla sår". Möjligtvis; "Tiden lär dig leva med alla sår".


Ha en härlig helg! Ta hand om och hjälp varandra.



Är du nyfiken på att läsa mer om livmodertransplantationerna kan du gå in på denna länk;

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2507928-unika-fodseln-vi-har-ett-fantastiskt-barn-





torsdag 11 september 2014

"Surro vaddå?!"

"Surro vaddå?!"

Liksom rubriken lyder fick jag denna fråga till svar då jag ställde frågan "Var står ditt parti gällande surrogatmoderskap?"

Det var i förra veckan då jag passerade valstugorna i Göteborg som jag passade på att ta tillfället i akt och fråga olika politiker om vad de tycker om surrogatmoderskap. 
Jag ville även ta reda på om de och deras parti är villiga att arbeta för en lagstiftning om surrogatmoderskap i Sverige. Eftersom det ändå är dags att rösta tänkte jag att det kan vara smart att veta vilka/vilket parti som tänker driva min hjärtefråga eller inte.

Tyvärr fick jag varken det bemötandet eller svar på frågan som jag hade hoppats på.
-"Surro vaddå?!" Var det svar jag fick av samtliga 4 partier jag gick och pratade med. (Sen gav jag upp!) Jag fick därmed tyvärr bekräftat att det inte verkar vara någon prioriterad fråga för någon av de partier jag pratade med. Jag kan tycka att även om det är en minoritet av Sveriges befolkning som är insatta eller berörda av en sådan lagstiftning så är den ändå viktig!

Jag fick inte vidare mycket till svar. Men två av partierna gav mig en mailadress till någon i deras parti som arbetar med mänskliga rättigheter. Och det var efter att jag hade förklarat vad surrogatmödraskap innebär. Nåväl, man kan kanske inte begära att politiker ska vara insatta i alla frågor?..

Ett annat parti menar att de behöver fler som driver denna fråga och sa att jag är välkommen att bli medlem för att kunna fortsätta driva denna fråga.

Vilka partier det var tänker jag inte gå in på. Men jag kan säga så mycket som att jag fick ett mycket konkret svar från en politiker vars parti inte tycker att det är, citat; "-mänskligt med sådana metoder". Då ställde jag följdfrågan; "Men när det har blivit svårare att adoptera dem senaste åren, tycker du inte att surrogatmödraskap kan vara ett alternativ för oss som har en mamma med ägg, en pappa med spermier, fast det vi saknar är bara en livmoder?
Då svarade politikern; "-Det finns ingen anledning att ta hit fler barn som ska må sämre än andra! Det finns flera rapporter som visar att adoptivbarn blir deprimerade i tonåren."

Jag tycker att det är skrämmande med politiker med en sådan inställning! Förlitar dem sig helt till rapporter?! Att det dessutom var ett parti som jag tidigare har röstat på för att de (vad jag tidigare har trott) har en bra familjepolitik skäms jag nästan över. Men då måste jag faktiskt få säga till mitt försvar att jag nu varit aktivt intresserad och ställt frågor och läst på så att jag är bättre påläst inför detta val!

Eftersom att jag inte nöjer mig med dessa svar från politikerna har jag forskat vidare i frågan gällande den pågående utredningen kring surrogatmoderskap. Jag har nu fått kontaktuppgifter till de personer som arbetar med utredningen. Jag känner att det måste finnas något jag kan göra, och helst innan utredningen är klar! För mig känns det viktigt att de har "oss" drabbade i åtanke när de utreder och att de vet om att VI finns. (och att det inte bara är homo-par som får barn m.h.a surrogatmoderskap). Den person som jag har varit i kontakt med sa att jag gärna fick förklara min situation lite närmare samt förklara hur många jag känner till som är i samma liknande situation, så ska de ta med det i utredningen! (För det finns fortfarande ingen tillförlitlig statistik om detta!) Rapporten förväntas vara klar juni 2015.

Om du som läser detta och är i samma situation som mig; livmoderslös med önskan om en lagstiftning i Sverige som gör det möjligt för oss att få barn med hjälp av surrogatmoderskap, eller känner någon som är i samma situation, skriv gärna ett mail till mig så att jag kan räkna med dig i mina uppgifter till utredningen. Eftersom att det är offentliga uppgifter när utredningen är klar kommer jag självklart inte att skriva med några namn.

Är du nyfiken eller vill läsa mer om det lilla som finns att läsa om denna utredning hittills klickar du här; http://www.smer.se/nyheter/ny-utredning-om-assisterad-befruktning/


GO KVÄLL!






onsdag 20 augusti 2014

Alla bär vi på en historia värd att berätta och dela med andra!

Alla bär vi på en historia värd att berätta och dela med andra!

Vår dotter har haft minst 10 fall av halsfluss eller halsinfektioner på ett halvår. Efter många turer fram och tillbaka mellan vårdcentral och barnmottagning och slutligen öron-, näsa-, halsmottagning fick vi äntligen träffa en läkare som tyckte att halsmandlarna skulle opereras bort. Så i förra veckan var det äntligen dags för operation!

Det var bara en förälder som fick följa med men eftersom jag fortfarande är ledig var det ingen större tvekan om vem som skulle åka med. Men ändå är det något med operationer och vara inlagd på sjukhus som får mitt hjärta att slå lite snabbare och dendär klumpen i magen gör sig påmind. Mina tidigare upplevelser från min sjukhusvistelse under min första och enda förlossning har lämnat sina spår av en känsla av "olust". Men därför är det väl en rätt bra utmaning att ta tjuren i hornen?!

Operationen gick bra för vår lilla prinsessa. Hon var så duktig. Men som förälder känner man sig något förtvivlad när de inte lyckas sätta nål i armen på sitt barn och det behövs tre vuxna som håller fast barnet som stretar emot då de trycker masken mot ansiktet och barnet får gråta sig till sömns. Nej, usch! Det var inte alls kul att lämna det käraste man har på operationsbordet och bara gå därifrån och vänta tills det var klart...

På uppvaket fick jag komma in och sitta bredvid tills hon vaknade. Efter en stund rullades ytterligare en patient in och jag kände hur min puls steg. Nu fick jag verkligen en "utmaning". Patienten var en nyförlöst kvinna. Personalen försöker skärma av så gott det går och prata tyst. Men det går faktiskt inte att undvika att höra när vi är de ända patienter som är där, och kvinnan stolt berättar om sitt kejsarsnitt och att de fått en frisk liten son. Det var så många minnen och känslor som väcktes där jag satt och väntade. Som tur är, känns det alltid tröstande att bara se på vår dotter!

Senare på avdelningen fick vi besök av en glad man som presenterade sig och sa bestämt att han inte är läkare. Han ville bara hämta oss och visa oss lekrummen. Det gav ett mycket positivt intryck att de är så måna om barnen och vill deras bästa! "Ni får leka så mycket ni vill här, eller så får ni gärna låna leksaker och ta med er dem till rummet." Mannen förklarade att han jobbar som lekterapeut och vet att barnen mår bäst att att få leka. På så vis känner de sig inte lika sjuka. Han har så rätt!

Det var just där, i sjukhusets stora lekrum bland lekterapeuter och cancersjuka barn som jag fick en ny upplevelse. Där sitter jag och beundrar min dotter som glatt leker bara någon timme efter sin operation. En annan mamma försöker uppmuntra sin cancersjuka dotter till att pyssla men hon vill hellre se på när min dotter leker. Senare kommer ytterligare en mamma med sin dotter, hon har down syndrom och de ska hämta pärlor till sitt halsband. 

Alla människor bär på sin historia. Alla historier är olika. Men alla historier är lika värda! Även om jag inte fick pratat så mycket med de andra föräldrarna, (för tyvärr lever vi i ett land där lagom är bäst och man ska helst inte prata för mycket) så gav det mig desto mer. Jag fick en ny upplevelse och kanske även ett nytt perspektiv på mitt liv och min situation.

Men hursomhelst så tror jag att vi alla egentligen gärna vill prata, berätta och dela sina historier. Om inte hela historien, så i alla fall en del av den. Om inte för nya bekantskaper, så i alla fall för gamla.

Efter att jag och min familj varit med i tidningen är det flera som har hört av sig och tackat för att vi delar vår historia med andra. Folk som har varit med om liknande eller folk som varit med om något annat. Men alla tycker att det är viktigt att man delar med sig istället för att vara tyst.



Var inte rädd för att dela med dig av din historia. 
Den kan betyda mer än du tror för den som lyssnar!




torsdag 26 juni 2014

Dags att sätta fart på surrogatdebatten!

Dags att sätta fart på surrogatdebatten!

Annars händer det inget?!

Sverige är ett i-land med väl fungerade och framstående sjukvård. 
Sverige tillåter spermiedonation, dvs de som behöver spermier kan få hjälp med det. 
Sverige tillåter äggdonation, dvs de som behöver ägg kan få hjälp med det.
Alltså behöver ni ägg, kan ni få ägg. Behöver ni spermier, kan ni få spermier.
Har du ingen livmoder? Behöver du låna en livmoder? Då har vi ingen hjälp...

Jag är inte ensam om att vara livmoderslös. Det finns fler i vår situation. Vi kan vända oss utomlands. Men när ska Sverige ta tag i frågan och ta beslut i denna fråga?
Det finns flera länder som erbjuder surrogatmödraskap och har haft det i flera år nu.
När ska Sverige ta efter och erbjuda hjälp till livmoderslösa?


Köper du det senaste numret av tidningen Amelia kan du läsa en text med (citat) "stark läsning" under kapitlet Det hände mig. Där är det alltid en kvinna som är med och berättar om sin historia och erfarenheter. Det kan vara allt från sjukdomar, missbruk, barnlöshet mm.

Varför valde vi att vara med?
Det var en kombination av att nå ut med vår sällsynta historia och för att påverka så att surrogatdebatten kan ta fart i Sverige. Sen är det flera vänner och bekanta som har sagt till mig (oss) att vi borde vara med i någon tidning och bli intervjuade. Vi har även fått lite distans till det hela nu när vi kommit en bit på vägen. Det blir 4 år sedan till hösten som vi fick sorg och glädje på samma gång. Natten då vi blev föräldrar. 

Hur var det att bli intervjuad?
Vi blev kontaktade av Amelia i vintras. Sedan blev vi kontaktade av en fotograf. Jag frågade fotografen om hon visste vad artikeln skulle handla om då det kändes lite svårt att sitta och le på fotona när det handlar om ett allvarligt ämne. Hon hade fått en kort sammanfattning och sa att hon förstod mig och vad jag menade. 

Därefter blev vi kontaktade av en journalist som bokade in ett möte med oss. Det var svårt att hinna och berätta alla delar av historien då vi fick lite mindre tid tillsammans. Journalisten hade avsatt några timmar tillsammans med oss, mellan tågresorna fram och tillbaka, som tyvärr blev kortare än hon hade tänkt sig då det blev tågförseningar. Men vi och journalisten kände efter mötet att vi hade fått med dem viktigaste bitarna. Det är ju svårt att få med så mycket som hänt under en längre tidsperiod på bara tre sidor i en tidning.

Ett tag därefter fick jag ett utkast på journalistens artikel som vi skulle godkänna. Det var mycket rörande att läsa första gången! Det var min (vår) historia fast med någon annans ord. Det var och är en mycket häftig känsla! Att få läsa texten innan och möjlighet att tycka till kändes mycket proffsigt och tryggt.

Så kom nu resultatet, nästan fyra månader efter intervjun och fotograferingen. Det var kul att se hur det blev tillsammans. Och vi visste inte hur bilderna såg ut eller vilka bilder som hade valts ut. När det gäller bilder är man väl alltid en aning självkritisk. Men i det stora hela är vi nöjda.


Vi har fått dela med oss av vår historia och förhoppningsvis bidragit till att surrogatdebatten tar ett steg i rätt riktning.



Ha nu en fortsatt härlig SOMMAR!



fredag 30 maj 2014

En livmoderslös vardag

En livmoderslös vardag lever vidare. 
Som vanligt, fast utan detdär kvinnliga organet. Livmodern.
Jag måste erkänna att när jag ser tillbaka på tiden precis efter förlossningen och det året där efter skiljer sig mycket emot hur jag tänker och känner nu. Det var länge som det kändes helt overkligt att just jag hade varit med om dendär mardrömsförlossningen och förlorat en kroppsdel för att rädda mitt liv. Jag tror att min bearbetning av sorgen påbörjades senare tack vare att vi fick vår dotter och försökte lägga fokus på henne och vara glad istället för ledsen.

Nu lever jag självklart fortfarande med vår situation, precis som innan, men jag tänker kanske inte på det lika mycket och är inte lika fast i sorgkänslan. 
Jag börjar nu att förstå innebörden av ordspråket "Tiden läker alla sår."
Det känns fortfarande fruktansvärt det vi fick vara med om, och jag kommer alltid att bära med mig det. Men istället har jag lärt mig att leva med det och blivit bättre på att hantera mina känslor. Jag har förstått vikten av att ta på varje dag och att leva i nuet.

Så den senaste tiden har jag fokuserat mycket på mig själv och min familj varför jag inte har haft tid att skriva lika mycket här på bloggen.


Jag försöker följa med i politiken och tycker att det är tråkigt att det inte finns någon fokus på den fråga som jag brinner för, surrogatmödraskap i Sverige.
Den debatten är tyvärr helt tyst nu och överröstas istället av feminister och sverigedemokrater. De kanske lyfter frågor som berör fler människor i samhället. Men det är ändå synd att det inte pratas mer om detta på en politisk nivå.

Däremot kände jag att det var positivt med veckans avsnitt från tv-serien Grey´s Anatomi, då det handlade lite om en surrogatmamma. Som vanligt när det handlar om detta ämne blir det mycket känsloladdat för mig, även om det bara var en tv-serie. Men det är kanske just för att det pratas så lite och finns så lite fakta om detta i vårt land. Men å andra sidan, serien spelas in i ett land där de ligger långt före med surrogatfrågorna. Varför kan inte Sverige ta efter?!


Nu vankas sommartider med allt som hör därtill och denna sommaren kommer jag att fortsätta fokusera på mig och min familj och göra sådant som vi mår bra av. För det är så jag känner att jag kan leva vidare och inte hinner eller behöver tänka så mycket på att jag inte har någon livmoder och inte kan få flera barn. Visst får jag fortfarande kommentarer och frågor kring detta som alltid gör lika ont. Men nu har jag blivit bättre på att svara och "skaka av mig det". 

Och så väntar vi fortfarande på reportaget i tidningen där vi blev intervjuade och fotograferade. Det ska bli spännande att se när vi väl är med!


HA EN TREVLIG SOMMAR & TA HAND OM DIG OCH DINA KÄRA



fredag 14 mars 2014

Vår, vår, vår!

Då äntligen dags för vår!

Gött, som vi säger här på västkusten! :)

Melodifestivalen är över. Och den låt som jag tycker att jag hör mest omkring mig på stan eller bland barn som går och sjunger på, är låten "Kära bröder" av Linus Svenning.
En fin låt, men kanske inte en "riktig mellolåt" enligt mig.
Vår dotter har även fastnat för den. Och hur sött är det inte när en 3-åring sitter och sjunger med full fokus och inlevelse "Kära bröder, kära kära bröder, vad ska man göra när ett hjärta blöder".

Jag borde kanske bli ledsen och tänka vad synd att vår dotter kanske aldrig kommer få en bror eller några bröder... 
Men nej. Jag blir istället "smittad" av hennes fokus och inlevelse och gläds över att vi har fått en sådan fantastisk och fin dotter som kan sjunga så fint! 
Jag väljer att inte ta de tillfällen då det kan finnas en orsak till att hoppa på gråt&känslotåget.

Jag hoppar på -ta vara på stunden och njut med dina nära och kära- tåget!
För det gör mig bäst!

Vi har även i veckan haft besök av fotograf och journalist som har fotat och intervjuat oss om vår historia om vad vi eller jag, har råkat ut för. Det känns precis som med bloggen, viktigt att sprida vetskap om livmoderslösa och hur hjälplös situationen ser ut för oss. Därav vår medverkan. Vill ni veta vilken tidning och när den kommer ut får ni vänta liksom jag...


Det har även kommit lite ny information kring livmoderstransplantationerna i Göteborg. 
Jag är nog inte ensam om att "följa dem". Även det dröjer länge mellan deras uppdateringar.
Oavsett önskar jag allt gott till dem inblandade! Och att det ska få en positiv utgång!
Heja forskning kring livmoderslösa!

För dig som vill läsa mer kan du läsa vidare på:
http://www.sahlgrenska.se/sv/SU/Forskning/Forskningsnyheter/Graviditetsforsok-har-paborjats-for-livmodertransplanterade/


Trevlig helg!




måndag 10 februari 2014

Min livmoder var inte värd ett endaste öre.


Min livmoder var inte värd ett endaste öre.
Fysiskt och psykiskt lidande plus infertilitet är inte ersättningsberättigat.
Enligt dem. Försäkringsbolagen, Socialstyrelsen (numera IVO) och LÖF, Patientskadeförsäkringen.

Min livmoder var ovärderlig för mig. För min framtid. För min familj. För min dotter. För de barn jag aldrig kommer att kunna bära.

Båda breven med de sista slutgiltiga svaren kom på samma dag. Trots att de ska vara två helt opartiska myndigheter som inte samarbetar. Jag har väldigt svårt att tro att det var slumpen. Utredningarna har båda tagit god tid på sig, tre år, och så kommer de helt plötsligt med de slutgiltiga besluten på samma dag. Jag har fortfarande inte fått något riktigt svar på varför eller vad det var som hände. Men att det var en sjukdom det var det inte, för det är ersättningsberättigat. Ändå är infertilitet är en sjukdom enligt WHO...

Oavsett vad tycker jag att det är skamligt att man i ett välbärgat land kan gå utan ersättning efter den enda förlossning vi fick vara med om. Det minsta jag tycker man bör ha rätt till är ersättning som täcker bearbetning för att kunna ta sig vidare. Vi har blivit erbjudna tid hos kurator. Men det jag har fått erfara är att det är stor skillnad på kuratorer som jobbar för landstinget eller terapeuter som specialiserat sig på t.ex. sorgarbete och arbetar för sig själv. Kuratorer som bara sitter och lyssnar och blir chockade över min historia hjälper inte i mitt psykiska arbete att komma vidare. 
Som allt annat är det en kostnadsfråga! Terapeuter är dyra men bra.


Först visste jag inte om jag skulle öppna breven när de låg där framför mig. Jag visste ju mycket väl vad dem innehöll, de slutgiltiga beskeden. Skulle jag vänta tills min man kom hem?
Nej. Det var lika bra att öppna. Trots att jag var förberedd på deras svar blev jag rent ut sagt helt knäckt. Det var verkligen skittufft. Inte nog med att man själv har fått skriva till dessa myndigheter under 3 långa år, man har också fått svar från flera olika håll. Inte minst från barnmorskan som var med under förlossningskvällen där hon beklagade att vi upplevt henne som frånvarande men att vi minsann skulle vara glada att vi hade en barnmorska som gjorde sitt jobb när de är så överarbetade, trots att förlossningskvällen var en lugn kväll med få inlagda och att både jag och min man såg när hon satt vid datorn och la patiens! 

Tårarna forsade och rann ner för mina kinder. Min dotter förstod ingenting. Och då kommer det dåliga samvetet för att man tillåter sig att gråta inför dottern. Men det är nog just det som är så viktigt. Inte att ha dåligt samvete utan att tillåta sig att känna det man känner! Det kändes superjobbigt då och det är just det som är en bearbetning, att tillåta sig att vara ledsen. Jag var jätteledsen hela den kvällen. Något nedstämd dagen efter. Men sen måste livet gå vidare helt enkelt. Med eller utan livmoder.

När det kom post en annan dag frågade min dotter -"Är du ledsen för det brevet mamma?". Det är då det dåliga mammasamvetet smyger sig på igen. Var det verkligen rätt att gråta inför min dotter? Jo, att visa känslor för sina barn är nog en av de viktigaste sakerna man kan lära dem. Känslor och empati går hand i hand. 

En annan dag frågade min dotter -"Mamma, har du bebis i magen?" Skulle jag struntat i att svara från hjärtat med känslor, hade mitt svar blivit ett kallt "NEJ". Men nu har jag känslor och försöker efter bästa förmåga att förklara och göra vår situation så naturlig som möjligt, redan från början. -"Nej mamma har ingen bebis i magen. Och mamma kan inte ha en bebis i magen, för mammas mage har gått sönder. Men jag hade en bebis i magen en gång. Och det var du. Och tänk vad glada mamma och pappa är för att det var du som var våran bebis i magen" blev mitt svar... 

Dessa frågor kommer säkert fler gånger i framtiden. Och det är det som är min verkliga stora utmaning. Att en gång, när vår dotter är gammal nog, ska hon få höra hela historien om vad som hände. För självklart kommer hon undra varför hon inte har några syskon. Varför inte jag kan ha en bebis i magen osv. Det är ju inte bara jag som förlorat livmodern. Det är min man och min dotter också. Hon kommer aldrig kunna sätta sin hand på min mage och känna sitt syskon sparka. Jag har flera tydliga minnen från när jag själv har fått känna dessa underbara sparkar från mina syskon när de låg i min mammas mage...

Men nu kommer det inte bli så för oss. Jag lever, jag har världens finaste dotter och en underbar man. Och vi har gjort en surrogatresa. Vi har ju faktiskt tagit oss vidare...
Nu hoppas jag bara på att lagstiftningen i Sverige kring detta med surrogatmödraskap kan bli laglig. Så kanske, när vi har betalat tillbaka lånet på det första surrogatförsöket, kan det finnas en chans igen, här i Sverige. Det skulle bli mycket enklare på så många olika sätt! Visst har vi embryon kvar där vi var förra gången. Men ingen surrogatmamma och så är det återigen en kostnadsfråga... Eller orkar man verkligen utsätta sig för en sådan känslokarusell igen?!

Only time will tell....





tisdag 14 januari 2014

Det var vackert, men jag kunde inte hejda mina tårar...

Det var vackert, men jag kunde inte hejda mina tårar...

Januari, nu börjar vardagen igen. Efter ett härligt jullov är det ändå faktiskt ganska skönt att börja med lite vardagliga rutiner igen. Jag känner att jag mår bra av det. Hela familjen återgår till "sitt" och man får längta lite efter varandra igen. Det är också en ganska skön känsla, att få längta efter sina kära..

I söndags tittade jag och min man på svt1. Jag var inte riktigt beredd på min reaktion när vi tittade på ett, för mig, nytt program; "Medicin med Mosley". Det var en brittisk läkare som var med vid det "historiska ögonblicket" när livmodertransplantationen gjordes i Göteborg förra året. Dem som opererades ville vara anonyma. Men det var en brittisk tjej som berättade om hennes situation som livmoderslös, född utan livmoder, och hur detta kanske kunde bli ett alternativ i framtiden för henne om denna operation gick bra. Jag blir rörd av att se den kvinnliga läkaren som var med och observerade transplantationen, när hon själv blev så känslomässigt berörd av att bara få närvara. Hon sa att hon själv är mamma, och att hon skulle donera sin livmoder till sin dotter utan att tveka!

Ju mer jag tittade kände jag hur känslorna började välla upp i mig. Nu är det över tre år sedan jag förlorade min livmoder, och fick världens finaste skatt - vår dotter. Men det finns fortfarande ett enormt "tomrum"! När de visade donatorns livmoder brast det för mig.
Det var så vackert att se en läkare så känslomässigt berörd, men samtidigt gjorde det så ont när de visade organet, den viktiga reproduktionskroppsdel som jag har förlorat, att jag inte kunde hejda mina tårar...

Det känns också aningens bisarrt att läkare från andra länder tycker att det här är något så stort och väljer att göra ett inslag om det i ett tv-program. De visar bilder från operationen och ger mycket mer information kring operationen och kvinnor i den livmoderslösa situationen än vad jag har sett här i Sverige. Borde det inte vara just Sverige som är stolta över den här operationen/transplantationen och ett svenskt tv-program som visas i Sverige?!

Nej här är vi inte stolta. Här pratar vi inte om livmoderslösa och vi nämner definitivt inte information som den brittiska läkaren gjorde; att om denna livmoderstransplantation blir lyckad kan det här bli världens vanligaste transplantation. Kirurgen Gabriel Weston menar att det är näst intill dubbelt så många i Storbritannien som behöver en ny livmoder än en ny njure.
15 000 unga kvinnor i Storbritannien lever utan livmoder, antingen för att de är födda utan en eller för att de har fått den bortopererad under unga år.

Vem vet hur situationen för livmoderslösa i Sverige ser ut???


Är du nyfiken på programmet finns det på svtplay och inslaget om livmodertransplantationen är 33.42 min. in i programmet.